Jag hade ingen aning om vilka stålnerver jag hade.

Charlie ringde en fredagkväll i januari och undrade om jag kunde åka till Argentina nästkommande tisdag och medverka i programmet 101 sätt att åka ur en gameshow. Hade aldrig hört talas om det programmet och kollade några youtubeklipp under tiden vi pratade.
Det var det klippet när två tjocka brittiska damer sitter i varsin kundvagn på 20 m höjd, livrädda. De gråter, mascaran flyter och de är livrädda.
Jag fick rysningar och tackade nej.
Kollade några fler klipp på youtube, de var inte alls lika jobbiga, tvärtom, helikopterresor, bilkrascher, bungyjump. Fantstisk!! Det är ju ingenting för en gammal fallskärmshoppare som jag. Jag har hoppat ut från flygplan nästan 70 gånger!
Och jag tackade nyss nej till en resa till Argentina.
Åhnej!
Ringde Charles på morgonen, men han var redan på väg till Argentina.
Fan!
Jag hänger i Huddinge i 11 minusgrader i januari och har nyss tackat nej till en spännande resa till Argentina.
Fan jag är dum i huvet.
På söndagen åker jag och en kompis med barnen och klättrar klättervägg på Telefonplan. Jag sitter 10 m upp på väggen och tappar plötsligt koncentrationen och blir så där skiträdd så man nästan börjar gråta, som man kan bli ibland i sådana här sporter. Jag samlar mig och klättrar upp till toppen. 
Inser att jag har ju stålnerver. Att jag aldrig har tänkt på det tidigare.
Plötsligt vill jag inget annat än att sitta i en kundvagn på 30 m höjd nånstans var som helst.
Kan det vara så att jag är adrenalinjunkie???
Varför har jag aldrig insett det innan.
Vad är det mer som jag inte har insett?
 Senare på kvällen ringer Charlie. Det har blivit en plats ledig, kan jag tänka mig att åka ändå.
Och yes:-)
När man står ute på en planka på 30 m höjd är man inte kaxig, fråga Mome:-) 
Puh det är jobbigt!
Men det är också skönt när adrenalinet rusar. MOAhahaha!!

Yvonne
en anonym adrenalinjunkie